Evig saknad.
Det är en tung dag idag, det är ett år sedan Peter dog. Det känns som om det är en halv evighet sedan, förra sommaren var otroligt tom. Hela året har varit otroligt tomt, utan nattliga samtal om allt mellan himmel och jord. Men det som fortfarande ringer högst i minnet är från när jag sov hos Peter i Töreboda när jag hade missat bussen en gång och han sa, (tydligen i sömnen för han kom inte ihåg det själv sen) "Jojo, du får stanna precis hur länge du vill, förutom på tisdag, för då har jag tvättid 17:30!" haha! Jag har fortfarande kvar sms också, jag har lovat mig själv att spara så många minnen jag bara kan, om så längst in i hjärtat. Jag vet inte om jag någonsin kommer att räffa en sån otrolig människa igen, Peter var otrolig, brutalt ärlig och hade en fantastisk humor. Everytime i fall in love!
I've talked to friends,
Talked to myself.
I've talked to God,
I've prayed liked hell, but I still miss you!
I've tried sober, I've tried drinking.
I've been strong and I've been weak,
and I still miss you.
I've done everything to move on like I'm supposed to.
I'd give anything for one more minute with you.
I still miss you,
I still miss you babe!
När en blomma bryts av
i sin vackraste blom,
Då blir marken så trisst
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå att det
någonstans finns en äng,
eller en undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta växa, dofta och leva.
Inte kan väl den blomman förvandlas till stoft,
som av himlen fått både färger och doft?
Men kanske ändå att det någonstans finns,
en kärlek som allt kan förklara.
Att den som gjort den blomman en gång nu vill ha den tillbaka,
för han kan inte vara utan den mer bara.
Jag glömmer dig aldrig, du finns kvar i höjden, bredden och djupet av mitt hjärta. Jag älskar dig.
